katarinalouise

I lördags skrevs den sista tentan och nu återstår väntan och åter väntan på ett avslut som aldrig verkar komma. I vilket fall så har jag kommit till insikt, kära vänner. Det visar sig tydligen, och detta har bekräftats från flera håll av personer som varit med om så kallade nära-döden-upplevelser, att man skall leva i NUET. Eftersom man inte vet om det kommer något nu efter det som är nu.

Ja, så är det och nu spenderar jag istället all min tid åt att absolut inte planera inför en framtid som kanske aldrig kommer. Ett problem i denna nya livsfilosofi är dock mitt sjukliga behov att just planera. Idag har jag till exempel planerat vad jag skall ha på mig imorgon, när jag skall gå på toa nästa gång och vad jag önskar mig i julklapp nästa år.

Kan det vara så att man planerar - därför finns man?