katarinalouise

En gång i tiden när jag arbetade inom Svenska kyrkans kyrkogårdsförvaltning körde jag över en liten liten harunge med en stor stor gräsklippare. Harungen, som senare döptes till Felicia, var på väg hem till sin mamma som lagat morotsgratäng. Men Felicia kom aldrig hem, det enda som fanns kvar av henne efter min bestialiska färd var en liten bit av hennes ena öra. Ungefär en cm stor var biten. Jag blev ledsen och grät lite. 

I samma veva som jag återblickar i mitt förflutna undrar jag om jag någonsin kommer komma hem. Hem till sveriges rövhål Göteborg, som en stockholmare en gång uttryckte det. Jag väntar i detta nu på kallelse till intervju angående placering i just Göteborg och vad fan gör man om man inte hamnar där? 

Söker upp närmaste åkergräsklippare.

Helgen har utspelat sig under sociala och ändå mediterande former. 

Fredagen gästades av såväl grillning som nattlångt öldrickande och jag av alla människor släpade mig till och med upp på dansgolvet, om än bara en kort stund. Det är allt som behövs för att skapa intryck. 

Lördagen spenderades således i sömnens töcken då fredagen inte slutade förrän runt halvfem snåret...

Här fortsatte egentligen historien om helgen men av någon för mig helt okänd anledning dog min fittiga dator, eller rättare sagt mitt fittiga internet och allt spännande stoff jag skrivit gick i graven. Eftersom jag inte orkar skriva om det och det egentligen heller inte var särskilt intressant får ni således spendera era dagar kring resten av helgen i ovisshet. 

Idag, måndag, hade vi i alla fall ett roligt prov och snart kommer Johanna och Anna hit på någon slags självinbjuden kaffestund. Men, hade inte de bjudit in sig så hade väl jag. Nästa helg är det Göteborg som gäller och det ser alla som har lite förnuft och känsla fram emot. 

To horse. 

Idag hände det igen. Ytterligare en historia kommer gå till historien genom Saras osvikliga berättartalanger - även om det är jag som står för berättandet i just detta forum. 

Detta var vad som hände. Vi hade städat hela dagen och för att fullfölja våra hemmafruliga plikter gick vi och storhandlade på Ica Åkermyntan. Efter att ha lagt upp alla miljoner varorna på bandet passade jag även på att lägga upp två snusplastkvitton som man använder för att hämta snus på ett annat ställe. När tanten i kassan ser dem tittar hon trött på mig och säger: 

- ID! 

- Nu råkar jag inte ha något ID på mig, säger jag, men jag är 26 år och gammal nog. Det kan hon (pekar på Sara) intyga mer än väl.

- ID, säger tanten igen. 

- Well, säger jag (med en upptågande irritation i rösten), jag vet inte hur det fungerar i din värld, men jag känner inte många 18-åringar som går och handlar mat för över 700 kronor, däribland toapapper och Svinto. Dessutom har vi handlat för 700 kronor ungefär en gång i veckan i snart ett år i den här affären och jag har visat mitt leg för dig flera gånger innan.

- Jag måste ha ett ID. 

- Gå och dö, säger jag. 

Utanför affären kommer vi på snilleblixten att försöka oss på ett olegitimerat snusköp i kiosken strax intill. När vi kommer dit ber jag Sara köpa för jag klarar rakt inte ett nekande till. Sara ställer sig så snällt i kön bakom en tant i en permobil och levererar beställningen. Jag är så glad att det verkar som att Sara faktiskt kommer få köpa ut snus till sin 26-åriga älskare/inna att jag först inte förstår vad som händer när Sara helt sonika börjar asvråla av smärta. Det som hänt är att tanten i permobilen har backat upp hela schabraket på Saras stortå och stannat kvar där. 

- KÖRAVKÖRAVKÖRAV, skriker Sara.

- Kan du flytta på dig, säger tanten som fortfarande inte ens har vänt sig om.

- JAGFLYTTARMIGGÄÄÄÄRNAOMDUKÖRAAAAV, skriker Sara.

Tanten kör fram 4 cm varpå Sara hoppar runt med tårarna på kinderna och skriker i affären. Tanten fortsätter backa, rakt mot våra matkassar värda 700 kronor. Då svartnar det för mina ögon.

- NU FÅR DU FAN STANNA DÄR, skriker jag med min numer ganska trovärdiga polisröst.

Tanten stannar, sneglar lite på gråtande Sara och säger:

- Kan jag fortsätta nu.

Jag flyttar på vår dyra mat och säger att;

- Ja, nu kan du fortsätta (kärringjävel, sa jag tyvärr inte) 

I samma stund som tanten backar runt hörnet slänger hon ur sig ett knappt hörbart "f´låt" till Sara som fortfarande är helt rödmosig och står och hoppar på en fot.

Trots tårarna och smärtan bryter Sara till slut ut i världens apgarv när hon inser att hon faktiskt just blev överkörd av en permobilkärring. Antagligen som straff för att hon köpte ut snus åt mig som inte hade leg.