katarinalouise

Jag funderar nästan på om det är värt en spontan applåd såhär i könsneutrala äktenskapstider, år 2009 som det är och allt. Men sedan tänker jag att det nästan är ännu mer beundransvärt att KD vidhåller sina ideal och ståndpunkter - trots att de har fel och att hela världen påpekat detta. Det är viktigt att stå för vad man tycker. varje diskussion behöver någon som agerar motvalls. Annars bli det ju ingen utmaning och ingen som kan föra diskussionen framåt menar jag.

Så ett rungande hipp och hurra för yttrandefrihet och demokrati som jobbar för alla människor och deras rättigheter att vara bakåtsträvande och fördömande mot sådant man helt enkelt inte kan förstå. Hade jag varit kärleksguden hade jag varit stolt över att min åsikt förts av så engagerade och frispråkiga människor. Det gäller att välja sina strider och såsom ligger i varje svensk natur är det de småaktiga sakerna som betonas.

Gooooooo KD.

På väg hem till det lilla hemmet i Hässelby med en kvinna och en katt sittandes som på nålar i väntan på min ankomst slogs jag av att just idag, idag är livet underbart.

Många saker som talar emot detta, såsom saker man inte kan kontrollera och måste acceptera, att min jätteblå överdragströja som jag brukar träna i är helt borta så jag får springa i bara mässingen när det regnar snöblask, samt att vi nu är så fattiga att vi idag åt en paj som i princip enbart bestod av äggstanning. Men - när solen lyser som ett klot av rödguld på en skymmande himmel och jag känner att jag antagligen kommer jobba med världens roligaste jobb och att middagen står på bordet med tända ljus när jag kommer innanför dörren - då kan man fan inte med att pissa på livet mer. Då ger man sig lydigt hän i känslan av att allt ändå har en mening och att det dåliga alltid mynnar ut i något bra.

Åh, herregud. I detta nu kom Charlotte Perelli med Hero just på radion. Dagen är fulländad.

Staaaaaaaayin´ alive...

Idag är det söndag och jag och S kom just hem från parens paradis - IKEA. Där gick vi tillsammans med handen nedkörd i den andres bakficka på jeansen, sådär som man ser vuxna människor göra när de är riktigt riktigt kära, och samtalade om inredning och hundar och barn. Sedan knullade vi i ett av rummen på 31 kvadrat.

Eller vi skulle gjort allt det där om det inte vore för alla ÄCKLIGA människor som inte har vett nog att stanna hemma eller åtminstone lämna sina snoriga skitungar i småland, som ligger alldeles vid ingången. Nej, höga skrik, pedagogiskt föräldraskap i form av inget föräldraskap och totalt överpackat med människor fick oss att springa längs pilarna i golvet och kastade ner det vi hann i den gula kassen. Vi kom hem med ett sängben, ett paket glödlampor och fyra glasföremål.

Nu firar vi istället att vi är hemma och detta gör vi genom att S pratar i telefon och jag nördar vid datorn. Åh hoppas hoppas att vi någon gång bli sådär vuxna att vi har likadana beiga västar, SAMTIDIGT som vi har den andres hand i bakfickan på jeansen och misstolkar andras blickkastande på våra små ljushåriga bajsluktande barn som avundsjuka.

Just det, idag är det även dagen efter att mina hjärna våldtagits av PHS åter igen genom tre gymnasieliknande tentor på exakt samma dag. Det firar vi också. Att det är över.

Igår återupplivades min dator genom en mirakulös kur jag läste om på internet vilken helt enkelt gick ut på att jag dammsög fläkten på 17 dammråttor.

Idag har jag ätit godis till frukost, lyssnat på mongolida Elvisar på radio och är i detta nu på väg till närmaste HM för att köpa skönhetsprodukter.

Imorgon har jag tre tentor på samma dag, igen, och det har jag förberett mig för på minsta möjliga vis. När hästprovet är över skall jag fira i dagarna tre.

En extremt mogen födelsedag går mot sitt slut. När man kommer upp sig i åren börjar man uppskatta känslan av en lugn dag hemma. Detta hindrade dock icke ett rekord av gratulationer från att nå fram.

Ni är storslagna allesammans. Och ni som inte kommer ihåg, och då tänker jag särskilt på DIG (du vet vem du är) är inte lika storslagna.

Nu drar jag mig tillbaka för avsluta med en ännu lugnare kväll.

Ja, min kära vän, jag var rädd för det.

Jag funderade på att lägga in en liten varning till dig i inlägget men jag ville inte förstöra flytet.
Jag beklagar om jag sårat din musiksmak - men ärligt. Hon suger. Det står jag för, så länge det är 50 mil mellan oss.

Puss

Idag skulle jag göra två saker.

Det första var att jag skulle åka till skolan och fixa det sista på min förundersökning som vi bedrivit under hösten och som skall vara inne imorgon. Jag är duktig som åker till skolan trots att jag är ledig. Det tar mig nämligen en och en halv timma om ni har missat det. Tänk då så arg jag blev när jag kommer till skolan och den satans datasalen inte går att öppna med mitt passerkort. Där står jag i yrsnön. En och en halv timma från mitt hem, som ensam elev på skolan och en hel värld emot mig. Jag blev arg och åkte och fikade istället. Jag tänker inte åka dit imorgon.

På väg till skolan fick jag ett samtal vilket ledde fram till den andra saken jag skulle göra. Det var vår härliga hyrsvärd som undrade om jag kunde hjälpa till med att vattna kaninen som inte riktigt kom överens med köldknäppen och således var en smula nerkyld och lite döende. Eftersom familjen inte skulle vara hemma ikväll och imorgon frågade de så snällt om inte jag kunde tänka mig att hjälp till. Självklart sade jag som den djurvän jag är. Och det är verkligen en väldigt söt kanin.
Så när jag kom hem för en liten stund sedan gick jag raka vägen in i garaget för att vagga den lilla tillbaka in i livet och mata den med vattenflaskan. Det var bara det lilla kruxet att det visade sig att kaninjäveln inte tänkte vänta på min goda vilja utan beslutat sig för att dö innan jag kom. Så¨där stod jag med darr på underläppen, en smula illamående av lukten och lite fascinerad över hur lealös en död kanin i en bur kan vara och insåg att nä, jag kommer inte lyckas med den andra saken jag skulle göra idag heller.

Förresten skulle jag träna med men det tänker jag inte ens prata om.

Nu skall jag kolla på film.

Jag finner mig själv åter igen i huvudstaden, där jag sitter i min soffa, som fortfarande inte är betald, och surfar fynd på Elgiganten. Ett nytt år är inte det samma som ett nytt liv och jag som är strängt emot alla former av nyårslöften om förändring och förbättring låtsas att jag inte påverkades av Yesman som jag och S gluttade på igår när vi lämnat hotellet.

I smyg påverkades jag en himla massa och tänker ta alla tillfällen som ges för att se till att bli mästaren över mitt eget liv och sprida lite glädje till mina kulissmänniskor. Idag till exempel, under min löprunda, sa jag hej till åtminstone en 10 pers. Hälften svarade, en fjärdedel blev rädda och resten nochade mig. Men jag var glad ändå för det är man ju jämt.

Om en vecka börjar jag skolan igen och fick just idag reda på att jag använt upp mina CSN-veckor och inte kommer få cash under hela resterande delen av utbildningen. Meeeen, är jag inte glad ändå - jo, det är jag. Jag har nämligen något så bra som en katt som sover sött brevid mig, en snygg och allmänt behaglig kvinna som vapendragare och flera tusen vänner som förgyller mitt liv. Så vem behöver fittCSN.