katarinalouise

Idag är det söndag och jag och S kom just hem från parens paradis - IKEA. Där gick vi tillsammans med handen nedkörd i den andres bakficka på jeansen, sådär som man ser vuxna människor göra när de är riktigt riktigt kära, och samtalade om inredning och hundar och barn. Sedan knullade vi i ett av rummen på 31 kvadrat.

Eller vi skulle gjort allt det där om det inte vore för alla ÄCKLIGA människor som inte har vett nog att stanna hemma eller åtminstone lämna sina snoriga skitungar i småland, som ligger alldeles vid ingången. Nej, höga skrik, pedagogiskt föräldraskap i form av inget föräldraskap och totalt överpackat med människor fick oss att springa längs pilarna i golvet och kastade ner det vi hann i den gula kassen. Vi kom hem med ett sängben, ett paket glödlampor och fyra glasföremål.

Nu firar vi istället att vi är hemma och detta gör vi genom att S pratar i telefon och jag nördar vid datorn. Åh hoppas hoppas att vi någon gång bli sådär vuxna att vi har likadana beiga västar, SAMTIDIGT som vi har den andres hand i bakfickan på jeansen och misstolkar andras blickkastande på våra små ljushåriga bajsluktande barn som avundsjuka.

Just det, idag är det även dagen efter att mina hjärna våldtagits av PHS åter igen genom tre gymnasieliknande tentor på exakt samma dag. Det firar vi också. Att det är över.

Idag skulle jag göra två saker.

Det första var att jag skulle åka till skolan och fixa det sista på min förundersökning som vi bedrivit under hösten och som skall vara inne imorgon. Jag är duktig som åker till skolan trots att jag är ledig. Det tar mig nämligen en och en halv timma om ni har missat det. Tänk då så arg jag blev när jag kommer till skolan och den satans datasalen inte går att öppna med mitt passerkort. Där står jag i yrsnön. En och en halv timma från mitt hem, som ensam elev på skolan och en hel värld emot mig. Jag blev arg och åkte och fikade istället. Jag tänker inte åka dit imorgon.

På väg till skolan fick jag ett samtal vilket ledde fram till den andra saken jag skulle göra. Det var vår härliga hyrsvärd som undrade om jag kunde hjälpa till med att vattna kaninen som inte riktigt kom överens med köldknäppen och således var en smula nerkyld och lite döende. Eftersom familjen inte skulle vara hemma ikväll och imorgon frågade de så snällt om inte jag kunde tänka mig att hjälp till. Självklart sade jag som den djurvän jag är. Och det är verkligen en väldigt söt kanin.
Så när jag kom hem för en liten stund sedan gick jag raka vägen in i garaget för att vagga den lilla tillbaka in i livet och mata den med vattenflaskan. Det var bara det lilla kruxet att det visade sig att kaninjäveln inte tänkte vänta på min goda vilja utan beslutat sig för att dö innan jag kom. Så¨där stod jag med darr på underläppen, en smula illamående av lukten och lite fascinerad över hur lealös en död kanin i en bur kan vara och insåg att nä, jag kommer inte lyckas med den andra saken jag skulle göra idag heller.

Förresten skulle jag träna med men det tänker jag inte ens prata om.

Nu skall jag kolla på film.

God fortsättning, mina vänner. God fortsättning.

Julen är över och ingen är nöjdare än jag för min pedantiska sida klarar inte riktigt av allt krimskrams. Jag har i vilket fall haft en lukorativ storhelg och cashat in julklapp efter julklapp. Jag har även träffat massa människor, alla mer eller mindre roliga möten, samt lyckats undvika alla utom två julbord. Båda intogs på julafton så jag känner att jag ger mig själv viss dispans för just dessa.

Nu kan man i alla fall släppa den gamla vinterskiten och se fram mot en jävligt efterlängtad vår. Vår är bättre än vinter. Vinter suger.

Och Julia, jag är bara där vissa tider. Även musikanter måste tänka på tillgång och efterfrågan.

Efter en sjukt givande skolkdag vilken jag spenderat med min vapendragare H. Freij på ett av Stockholms mer centrala kaféer och sedan gitarr-plus-allsång (jag var såklart inte med) hemma hos världens gladaste man David begav jag och Sara oss ut mot västerorts allra mest västliga delar runt elvasnåret för att krypa till sänges runt halv ett. Det bästa med Stockholm är att det alltid tar minst en timma att ta sig någonstans. I vilket fall så utspelar sig följande scenario på vagnen mot Hässelby strand.

I fyran brevid oss sitter tre sjukt berusade a-lagare, precis sådana som jag brukar tycka ganska mycket om. Jag tyckte inte så mycket om dessa efter en stund. Dialogen såg ut som följer:

A-lagare 1: VAD FAAAN GÖÖÖRU? JAG SA JU ÅT DIIIG. (tar en sup)
A-lagare 2: VAAAADÅÅÅÅ? Jag vill ju bara kolla hur han mååååår (refererar till A-lagare 3 som har deckat och han just petade frenetiskt i ansiktet)
A-lagare 1: MEN LÅT HONOM SOVA FÖR FAAAN. SER DU INTE ATT HAN ÄR TRÖTT FAAN. (tar en sup)
A-lagare2: MEN FAAAN. Det är ju min polare. Döh, Johansson (riktar sig nu mot däckad a-lagare) vakna fan. Jag saknar dina direktiv och ditt ledarskap. (tänder en cigg + tar en sup)

Tystnad

A-lagare 1: MEEEN FAAAAAAN. LÅT BLI. Pilla mig inte i näsan. (tar en sup)
A-lagare 2: JAG KAN INTE ACCEPTERA HUR DU TALA TILL MIG IBLAND...  Var fan är vi nu - Alvik. Där har jag fan aldrig satt på någon brud. Det var ju den där finskan ute i Hässelby, och jag har spänt på flera vid Kristineberg, men fan aldrig Alvik.

Tystnad (visst supande)

A-lagare 1: Fan. Jag mår illa (börjar hulka och svälja sitt eget spy flera gånger)
A-lagare 2: HAHAA.
A-lagare 1: FAAAAN. HÅÅÅLL KÄFTEN!!! (hulkar mycket mycket mer)
A-lagare 2: Lägg den där - bakom dig (pekar mot oss)
A-lagare 1: *spyljud* (spyr rödvinsklumpar brevid oss)

Sara: NU GÅR VI!!

Vi går.

För att summera. A-lagare är sköna - men inte när de spyr på en.

Herre Gud i himmelen - jag är kär.

Efter att tvisten kring mitt förra tips angående icke nämnvärda vampyrfilmer som suger bedarrat  kommer här nästa klotterplank för er, min allmänhet. Jag och S kom just hem från en parig kväll som bestod av ett biobesök på biografen Sergel som för övrigt var en väldigt trevlig och arty bio belägen mitt i fiendens land - Östermalm. Anledning till detta myspys var helt enkelt att fira att jag är en sådan oerhört duktig student att jag aceade tentorna jag hade för några veckor sedan och dessutom hade bäst resultat i hela årskursen på en av dem. Nog om det. Vi hade redan innan visningen höga förväntningar på filmen som vi fått så lovande smygbilder av på tidigare biobesök. Filmen vi såg - De ofrivilliga.

Jag känner att filmen i sig egentligen är värd en helt egen hyllningsblogg men jag skall försöka beskriva dess storhet i detta enda inlägg. De ofrivilla är något så genialiskt och enkelt som en total sanning om svenskar och samhället vi lever i, och framför att hur grupptryck får oss att uppföra oss på de mest komiska och pinsamma vis - allt för att i konformitetens namn passa in bland alla andra får. Filmen är en såkallad dialogfilm och skildrar fem olika händelser under närmare två himmelska timmars speltid. 

Jag vill inte avslöja för mycket utan istället uppmana er alla - se den. Lär er något om er själva och era små små jag.  

Så mina godingar. Då lyfter jag på hatten och tackar för mig för den här gången. På lördag går nämligen lasset tillbaka till Göteborg. Ja, eller inte helt. Jag och Hon-som-tar-min-fis Aaröe, vilket är Saras indiannamn, skall på en kortvisit i Sveriges riktiga huvudstad och kommer tillbaka först på måndag kväll. Men i mitt hjärta flyttar vi tillbaka på heltid.

Anledningen till denna räddande roadtrip är den stora händelsen att Andys gossebarn James Morris Holm på söndag beviljas inträde i Guds rike, aka himlen. Han skall alltså döpas. Byxorna är strukna, presenten är inhandlad och mascaran är lagd. Nu väntar vi bara på lördag förmiddag. Herregud vad underbart det skall bli.

Förutom detta väntar vi även på tomten, jullov och att mitt jävla hår någon gång skall växa ut. Det verkar som att det konstanta klippandet av det på något vis motverkar växandet.

So long.

Ta mig tusan - nu har det hänt igen. Jag är sjuuuuk.
Ett trauma. En synd skulle man kunna säga. Jag har ont exakt överallt och ligger och kvider som ett löv. Dock så har jag världens bästa kvinna vid min sida som om vartannat baddar min panna och springer till affären och köper halstabletter och snus till mig. 

Nu lagar hon mat. Hon är så fin. Jag undrar om jag skall passa på att fisa när jag sitter här i soffan innan jag går bort och pussar lite på henne. Skona henne liksom - för att hon är så bra. Ja, så får det blir. 

Krya på mig.  

Jag har hittat min nya hobby. För alla er som inte besöker lekplatser så ofta kan jag nu komma med en uppmaning. Gör det! Det finns nämligen en leksak på vissa nyare sådana som är så fruktansvärt rolig. Det är som en gungbräda fast den är formad som ett upp och ner vänt V så man åker upp och ner SAMTIDIGT som man snurrar runt. Så sjukt roligt. Jag försöker dra med mig Sara varje kväll, för det är inte kul om man är ensam.

Skriver detta med exakt lite kiss i byxan efter alla skrattattacker jag just hade på ovan nämnda. Jag skall söka jobb som gungare på en sådan.

Skepp åhoj, goda vänner.

Här sitter numer en erfaren sjöbjörn med vind i seglen. Efter gemensamt beslut i klassen drog hälften av oss iväg på en sk blåljuskryssning (reservarad för personer med ett yrke där det inns någon form av siren inblandad, typ polis (=vi), brandmän eller ambulanspersonal) till Åland och ankaret på fartyget Birka Paradise hissades igår kväll vid 18-snåret. Exakt 18:01 samlades vi alla i baren där en överförfriskad Tina Leijonberg drog runt med micken i högsta hugg och intervjuade folk och sjöng skit om vart annat. Ribban laddes högt och runt 18:04 hade de första ölen svepts och halva gänget befann sig i den överklorerade bubbelpoolen under den artificiella solen bestående av en stark lampa.

Kvällen kantades sedan av mer alkohol, äckligt mycket mat och ÄCKLIGT mycket fulla apor och annat pack. Kvällen överlag var godkänd, men brist på människor - framför allt personer som jobbade med sk blåljusyrken, vilka istället ersatts av överförfriskade pensionärer - och SJUKT dålig musik vilken framfördes av en liten bög-DJ drog ner stämningen en aning. Vidare utövades hångel med alldeles för gamla kvinnor och självklart knull mellan diverse klasskamrater i hytten brevid. En eloge till alla er som på så många vis förgyllde resan till paradiset ombord på Paradise. 

På det stora hela resulterade resan i enstaka skratt och insikten om alla människors äcklighet, framför allt när det kommer till fylla till sjöss samt ät-allt-du-vill-bufféer.

Tänk på barnen i Afrika era svin!  

Så kom äntligen dagen. I lördags firade jag och Sara vår första och enda ettårsdag. VI kom efter mycket om och men fram till att firandet egentligen borde ägt rum på söndagen men söndagar är så trista dagar att fira på. Så lördagen inleddes med en klassisk champagnefrukost på sängen vilken Sara stod för. Lite lätt tipsy begav vi oss sedan in till Stockholm stad och färden dit berikade vi genom att spä på vår fylla ytterligare genom att hiva öl på tunnelbannan. Runt på staden for vi sedan i vårt lätt berusade tillstånd till diverse butiker, skohandlar samt Vintagemässor. Det senare var på önskemål av Sara men jag kunde inte gärna neka henne tillgång till enormt trånga bås fulla av skräp som kostar mer än nya grejer och människor som jobbar lite för hårt på att vara speciella, på denna höjdpunktsdag. Därefter fortsatte dagen med ett biografbesök, föreställning Patrik 1,5 för att upprätthålla homoandan. Vi skrattade gott åt alla svenssons som drog efter andan och prasslade nervöst med chipspåsarna så fort en bögkyss skymtade förbi, samtidigt som vi kände oss själva så mycket bättre som står över sådana världsfrånvända insiktsbrister. Kvällen avslutades med en cp-dyr middag under vilken jag för första gången i mitt liv åt en jätteliten fågel som går under namnet vaktel.

Väl hemma kröp vi till sängs, båda nöjda med dagen och året som gott.

Vi är bäst helt enkelt.

Imorgon bär det av med hela konungens hästartilleri. Jag beger mig till västkusten, till framsidan, till moderskeppet.
Jag kommer hem till Göteborg.

Så fuckin sweet. Vid min sida på varsin påhittad hingst har jag Sara och Skäggpolisen Andreas. Jag och Skägget skall på sk SAO, vilket det för övrigt inte heter längre - men det är aldrig fel att slänga med interna förkortningar,  vilket kort och gott innebär att vi skall sitta i baksätet på en polisbil med varsin neonfärgad väst med den förnedrande texten POLIS - UTBILDNING på, medan Sara skall spendera much needed tid med familjen. Det är alltså en uuunderbar dag och vecka jag har att se fram emot. Till råga på allt fyller min underbara mamma 51 imorgon. Jag är givetvis den bästa presenten hon kan få, men jag tror bestämt jag skall köpa henne lite chips och pommes också vilket hon vid sin förra födelsedag konstaterade att hon tyckte om - både en och flera gånger.

Jag vill för övrigt flika in såhär kvällen innan att jag vid de senaste besöken varit en smula besviken över uppslutningen på den obligatoriska parad som går genom staden till min heder då jag anländer. Nä pompa och ståt skall det vara. Flärd och överflöd. Spare no spences.

Im back.

Efter otaliga dagar spenderade framför OS, dvs total meningslöshet, beslöt undertecknad att det var dags att ta tag i sitt liv och begav sig på en spännande resa till Skäggpolisens hemstad - Uppsala. Staden med frackprydda studentnördar och kullersten så långt ögat kan nå som ligger blott 40 minuter från Stockholms central. Följande kan konstateras;

- det regnar betydligt mer i Uppsala än i Göteborg
- det finns många alternativa ungdomar med pallesjal
- Kens pizza är god men orsakar magont i 12 timmar
- på Kaffestugan Storken (viss reservation för namnet, kan även varit Kafferummet Staren eller liknande) tar de VISST kort och där finns många invandrare
- i samhället Storvretan utanför Uppsala har de inte kor vilket de borde för det ligger ute på landet. Besvikelsen var total.
- Anna och Ida saknades för de var inte där

Vid fyratiden begav jag mig hemåt. Nöjd över mitt företag och alla upplevelser. Skäggpolisen är trevlig.