katarinalouise

Det är jävligt av att man inte kan känna sig hemma i sin hemstad. Det är dock mycket på att man istället kan vara hemma i en persons närhet.

Det är kasst att vara ledsen medan det är sweet att ta sig ur det.

Det är sjukt b att julgodis överlag är jävligt äckligt, medan det är bra att julen är över och man kan återgå till härligt småsnask.

Det suger med folk som inte säger "god fortsättning" tillbaka när man träffar dem ute i skogen medan det ger en skön samhörighet när man bondar med pälsdamer på Åhléns parfymavdelning.

Det är inte så gött när man blottar sin själ på internet medan det är fuckin great att man kan göra det med distans och humor.

Det värsta är när man lägger sin skit på någon som inte förtjänar det och det bästa är när den personen finns kvar ändå.

God fortsättning, mina vänner. God fortsättning.

Julen är över och ingen är nöjdare än jag för min pedantiska sida klarar inte riktigt av allt krimskrams. Jag har i vilket fall haft en lukorativ storhelg och cashat in julklapp efter julklapp. Jag har även träffat massa människor, alla mer eller mindre roliga möten, samt lyckats undvika alla utom två julbord. Båda intogs på julafton så jag känner att jag ger mig själv viss dispans för just dessa.

Nu kan man i alla fall släppa den gamla vinterskiten och se fram mot en jävligt efterlängtad vår. Vår är bättre än vinter. Vinter suger.

Och Julia, jag är bara där vissa tider. Även musikanter måste tänka på tillgång och efterfrågan.

Efter en sjukt givande skolkdag vilken jag spenderat med min vapendragare H. Freij på ett av Stockholms mer centrala kaféer och sedan gitarr-plus-allsång (jag var såklart inte med) hemma hos världens gladaste man David begav jag och Sara oss ut mot västerorts allra mest västliga delar runt elvasnåret för att krypa till sänges runt halv ett. Det bästa med Stockholm är att det alltid tar minst en timma att ta sig någonstans. I vilket fall så utspelar sig följande scenario på vagnen mot Hässelby strand.

I fyran brevid oss sitter tre sjukt berusade a-lagare, precis sådana som jag brukar tycka ganska mycket om. Jag tyckte inte så mycket om dessa efter en stund. Dialogen såg ut som följer:

A-lagare 1: VAD FAAAN GÖÖÖRU? JAG SA JU ÅT DIIIG. (tar en sup)
A-lagare 2: VAAAADÅÅÅÅ? Jag vill ju bara kolla hur han mååååår (refererar till A-lagare 3 som har deckat och han just petade frenetiskt i ansiktet)
A-lagare 1: MEN LÅT HONOM SOVA FÖR FAAAN. SER DU INTE ATT HAN ÄR TRÖTT FAAN. (tar en sup)
A-lagare2: MEN FAAAN. Det är ju min polare. Döh, Johansson (riktar sig nu mot däckad a-lagare) vakna fan. Jag saknar dina direktiv och ditt ledarskap. (tänder en cigg + tar en sup)

Tystnad

A-lagare 1: MEEEN FAAAAAAN. LÅT BLI. Pilla mig inte i näsan. (tar en sup)
A-lagare 2: JAG KAN INTE ACCEPTERA HUR DU TALA TILL MIG IBLAND...  Var fan är vi nu - Alvik. Där har jag fan aldrig satt på någon brud. Det var ju den där finskan ute i Hässelby, och jag har spänt på flera vid Kristineberg, men fan aldrig Alvik.

Tystnad (visst supande)

A-lagare 1: Fan. Jag mår illa (börjar hulka och svälja sitt eget spy flera gånger)
A-lagare 2: HAHAA.
A-lagare 1: FAAAAN. HÅÅÅLL KÄFTEN!!! (hulkar mycket mycket mer)
A-lagare 2: Lägg den där - bakom dig (pekar mot oss)
A-lagare 1: *spyljud* (spyr rödvinsklumpar brevid oss)

Sara: NU GÅR VI!!

Vi går.

För att summera. A-lagare är sköna - men inte när de spyr på en.

Nej, min lilla vän. Jag vill hellre ha en miljon än ett hus av guld ty jag ser inte endast till det ekonomiska värdet (förutom miljonen då) utan även till det faktum att det skulle vara så ofantligt svårt att slå in ett hus av guld. Så man kan säga att jag tar hänsyn till Tomten.

Jag önskar mig heller inte mat till alla hungrande barn eftersom vi lever i överbefolkade tider. Hellre de än jag som jag brukar säga och där kan man även flika in en liten miljöaspekt på det hela med. Att mindre människor är bättre för miljön alltså.

Avslutningsvis önskar jag heller inte frihet åt delfinerna eftersom att alla som är pålästa vet att delfiner är onda och för ut oskyldiga människor till havs och våldtar dem där. Sånna skall inte sättas i frihet utan få bästa möjliga vård.

Herre Gud i himmelen - jag är kär.

Efter att tvisten kring mitt förra tips angående icke nämnvärda vampyrfilmer som suger bedarrat  kommer här nästa klotterplank för er, min allmänhet. Jag och S kom just hem från en parig kväll som bestod av ett biobesök på biografen Sergel som för övrigt var en väldigt trevlig och arty bio belägen mitt i fiendens land - Östermalm. Anledning till detta myspys var helt enkelt att fira att jag är en sådan oerhört duktig student att jag aceade tentorna jag hade för några veckor sedan och dessutom hade bäst resultat i hela årskursen på en av dem. Nog om det. Vi hade redan innan visningen höga förväntningar på filmen som vi fått så lovande smygbilder av på tidigare biobesök. Filmen vi såg - De ofrivilliga.

Jag känner att filmen i sig egentligen är värd en helt egen hyllningsblogg men jag skall försöka beskriva dess storhet i detta enda inlägg. De ofrivilla är något så genialiskt och enkelt som en total sanning om svenskar och samhället vi lever i, och framför att hur grupptryck får oss att uppföra oss på de mest komiska och pinsamma vis - allt för att i konformitetens namn passa in bland alla andra får. Filmen är en såkallad dialogfilm och skildrar fem olika händelser under närmare två himmelska timmars speltid. 

Jag vill inte avslöja för mycket utan istället uppmana er alla - se den. Lär er något om er själva och era små små jag.