Den chockerande insikten om min egen icke-perfektion
Det är verkligen fruktansvärt sorgligt när man upptäcker, eller konstaterar, egenskaper som strider mot ens uppfattning om total perfektion. Jag var helt perfekt fram till för två timmar sedan för då hände något, eller snarare så uteblev en händelse vilket starkt indikerar att jag har en brist.
Under en perfekt morgonprommenad längs den otroligt vackra strandvägen på södermalm där jag gick och insöp livets underbarhet och alla små söta fågelungar och illaluktande tångarter såg jag plötsligt en liten flicka som satt och grät. Den lilla flickan var egentligen en ganska så mogen kvinna i 20-30slänget men hennes brutala gråt fick henne att framstå som ett litet litet flickebarn. Det lilla flickebarnet satt och pratade i telefon samtidigt som hon kved och snyftade. Jag själv som kom på avstånd talade även jag i telefon och hade gott om tid på mig att planera min ingång och räddning av den lilla genom en snäll klapp på kinden och några tröstande ord. Jag närmade mig den lilla och slog ner lite på takten för att inte skrämmas. Döm om min förvåning när jag plötsligt inser att jag passerat förbi den gråtande kvinnan utan den minsta antydan till hjälp eller tröst från min sida. Jag insåg strax därefter att jag faktiskt ursäktade mig med att a) hon ville nog inte bli störd b) det verkar så konstigt att gå förbi och sedan gå tillbaka (kan tyda på osäkerhet från min sida vilket med all säkerhet skulle uppmärksammats av andra förbipasserande=skamligt).
Efter en stunds kontemplerande över det hela insåg jag att detta har ju ta mig fan hänt förr. Så många gånger dessutom. Insikten om mitt bristande civilkurage och mod att trotsa den svenska alla-för-sig-själva-mentaliteten kom som ett brev på posten och genast kom nästa fråga. Om detta hänt så många gånger tidigare - hur kommer det sig då att jag var helt perfekt fram tills sekunderna innan min uteblivna hjälteinsats? Svaret är naturligtvis så simpelt som det alltid är, nämligen att det är så fruktansvärt bekvämt att utesluta och förtränga insikter om vår bristande person för att kunna upprätthålla den goda självbilden.
Jag känner dock att med detta erkännande i kombination med TANKEN på att hjälpa den lilla kraken så har jag kompenserat mitt snedsteg och nu, klockan 12:17, har jag återupprättat mig själv som ofelbar.
Puh.
Under en perfekt morgonprommenad längs den otroligt vackra strandvägen på södermalm där jag gick och insöp livets underbarhet och alla små söta fågelungar och illaluktande tångarter såg jag plötsligt en liten flicka som satt och grät. Den lilla flickan var egentligen en ganska så mogen kvinna i 20-30slänget men hennes brutala gråt fick henne att framstå som ett litet litet flickebarn. Det lilla flickebarnet satt och pratade i telefon samtidigt som hon kved och snyftade. Jag själv som kom på avstånd talade även jag i telefon och hade gott om tid på mig att planera min ingång och räddning av den lilla genom en snäll klapp på kinden och några tröstande ord. Jag närmade mig den lilla och slog ner lite på takten för att inte skrämmas. Döm om min förvåning när jag plötsligt inser att jag passerat förbi den gråtande kvinnan utan den minsta antydan till hjälp eller tröst från min sida. Jag insåg strax därefter att jag faktiskt ursäktade mig med att a) hon ville nog inte bli störd b) det verkar så konstigt att gå förbi och sedan gå tillbaka (kan tyda på osäkerhet från min sida vilket med all säkerhet skulle uppmärksammats av andra förbipasserande=skamligt).
Efter en stunds kontemplerande över det hela insåg jag att detta har ju ta mig fan hänt förr. Så många gånger dessutom. Insikten om mitt bristande civilkurage och mod att trotsa den svenska alla-för-sig-själva-mentaliteten kom som ett brev på posten och genast kom nästa fråga. Om detta hänt så många gånger tidigare - hur kommer det sig då att jag var helt perfekt fram tills sekunderna innan min uteblivna hjälteinsats? Svaret är naturligtvis så simpelt som det alltid är, nämligen att det är så fruktansvärt bekvämt att utesluta och förtränga insikter om vår bristande person för att kunna upprätthålla den goda självbilden.
Jag känner dock att med detta erkännande i kombination med TANKEN på att hjälpa den lilla kraken så har jag kompenserat mitt snedsteg och nu, klockan 12:17, har jag återupprättat mig själv som ofelbar.
Puh.
Kommentarer
Postat av: Isabelle
Tveksamt om hon hade uppskattat en klapp på kinden från en total främling. Det om något hade ju fått henne att känna sig som ett barn. Fast det var ju en fin tanke.
Trackback
