Psimpel psykologi
Inom psykologin så talas det om diverse teorier och teser beträffande människans beteenden, sociala mönster och olika stadier man kan befinna sig i under ett liv. Vi har det anala stadiet, självmordsteorin (det är faktiskt inte jag som hittat på den själv), jaget, detet och överjaget och många många fler.
Jag har i vilket fall, genom studier och analys, härlett fram några teorier of my own, av vilka ett urval presenteras i texten nedan.
Apstadiet - har inte riktigt kommit dit själv än men fick ändå åtnjuta en härlig dos idag när jag på ett avslappnat vis försökte sova lite i en av skolans många idrottshallar och en hel drös med män och en eller annan kvinna fick för sig att börja spela inomhusfotboll i samma hall. Detta stadium kännetecknas av spontana vrål, ologiskt och ryckigt rörelsemönster och gärna påtaglig svett- och fislukt.
Buss-syndromet - drabbar ALLA som beger sig ut i Stockholmstrafiken under arla timma och försöker ta sig på färdmedel av olika slag. Kännetecken är stora folksamlingar, stress, fösning och puttande och gärna tackla en gammal tant (vilka dock brukar vara de som kör de fulaste spelen själva) i jakten på en eftertraktad sittplats. Även här kan irrationella rörelsemönster och konstiga ljud i form av suckar och stön samt kast av det sk "onda ögat" utrönas.
När-skall-någon-ta-hand-om-mig-syndromet (även känt som När-är-det-min-tur-stadiet eller Anderssons sjukdom - efter dess upptäckare K Andersson) - drabbar alla människor någon gång under dagen och tar sig uttryck genom ångest över handlingslöshet, allmänt klagande för att maskera sina egna tillkortakommanden eller bara sporadiskt gnäll över det faktum att man någon gång föddes. Tidigare var syndromet uppdelat i flera andra sjukdomar typ alla-har-det-bättre-än-jag-sjukan, det-är-så-himla-synd-om-mig-för-jag-måste-tvätt-min-egen-tvätt-trauma eller jaja-barnet-i-afrika-har-det-ju-värre-åkomman. Dessa har efter forskning på senare år konstaterats vara avarter av samma syndrom, alltså ovan nämnda.
Jag själv har idag även drabbats av det-är-så-jävla-jobbigt-att-duscha-efter-träning-stadiet.
Jag har i vilket fall, genom studier och analys, härlett fram några teorier of my own, av vilka ett urval presenteras i texten nedan.
Apstadiet - har inte riktigt kommit dit själv än men fick ändå åtnjuta en härlig dos idag när jag på ett avslappnat vis försökte sova lite i en av skolans många idrottshallar och en hel drös med män och en eller annan kvinna fick för sig att börja spela inomhusfotboll i samma hall. Detta stadium kännetecknas av spontana vrål, ologiskt och ryckigt rörelsemönster och gärna påtaglig svett- och fislukt.
Buss-syndromet - drabbar ALLA som beger sig ut i Stockholmstrafiken under arla timma och försöker ta sig på färdmedel av olika slag. Kännetecken är stora folksamlingar, stress, fösning och puttande och gärna tackla en gammal tant (vilka dock brukar vara de som kör de fulaste spelen själva) i jakten på en eftertraktad sittplats. Även här kan irrationella rörelsemönster och konstiga ljud i form av suckar och stön samt kast av det sk "onda ögat" utrönas.
När-skall-någon-ta-hand-om-mig-syndromet (även känt som När-är-det-min-tur-stadiet eller Anderssons sjukdom - efter dess upptäckare K Andersson) - drabbar alla människor någon gång under dagen och tar sig uttryck genom ångest över handlingslöshet, allmänt klagande för att maskera sina egna tillkortakommanden eller bara sporadiskt gnäll över det faktum att man någon gång föddes. Tidigare var syndromet uppdelat i flera andra sjukdomar typ alla-har-det-bättre-än-jag-sjukan, det-är-så-himla-synd-om-mig-för-jag-måste-tvätt-min-egen-tvätt-trauma eller jaja-barnet-i-afrika-har-det-ju-värre-åkomman. Dessa har efter forskning på senare år konstaterats vara avarter av samma syndrom, alltså ovan nämnda.
Jag själv har idag även drabbats av det-är-så-jävla-jobbigt-att-duscha-efter-träning-stadiet.
Kommentarer
Trackback
