Och så kom Kenneth
Föreställ er, gott folk, följande scenario;
lördagskväll, timmen är sen, du närmar dig en spårvagnskur för att ta tricken hem till en skön säng. I takt med att du kommer närmare ser du till din förtjusning att där, mellan staketet ut mot vägen och papperskorgen, står en överförfriskad man och svajar fram och tillbaka med ena handen stadigt placerad mot staketet och den andra fumlandes med vad jag bara kan anta är hans manslem. Nej, jag kan redan nu lätta era bekymrade sinnen med att förtälja att han ägnade sig icke åt egenälskog utan det klassiska på-väg-hem-men-hinner-inte-vänta-så-jag-kissar-vid-hållplatsen-kisset. Med en suck går jag förbi och stegar in i kuren för att undvika kissmannen och tittar på tabellen. Så som det ligger i en överförfriskad man som kissar på hållplatsens natur kommer han efter och sätter sig på bänken. Jag står kvar vid tabellen. Inom loppet av 10 sekunder kommer så den oundvikliga tidpunken då han avancerar från att vara en okänd kissman till att bli en känd kissman. Han börjar nämligen tilltala undertecknad.
När mannen, som presenterar sig som Kenneth och sedan frågar efter mitt namn suckar och ser ledsen ut finner jag mig plötsligt vid ett vägskäl. Jag kan a) ignorera den äckliga kissmannen eller b) möta en medmänniska som uppenbarligen sträcker ut en hand. Efter en minst sagt ogivande social afton beslutar jag mig helt sonika för att slå mig ner brevid mannen och hör mig själv ställan frågan; Men Kenneth, vad är det som är fel?
Det visade sig att Kenneth var kär i en tjej och visste inte om hon var kär tillbaka. Det visade sig även att Kenneth var det bästa sociala bidraget till min kväll och att både han och jag gick otroligt mycket gladare från vårt möte. Kenneth visade mig vägen tillbaka till en tro på bandet som finns mellan alla människor och hur den ensamhet vi alla känner kan botas med ett kort samtal med en främling. Det visar sig även även mer och mer att ingen är egentligen en främling.
Tack Kenneth.
lördagskväll, timmen är sen, du närmar dig en spårvagnskur för att ta tricken hem till en skön säng. I takt med att du kommer närmare ser du till din förtjusning att där, mellan staketet ut mot vägen och papperskorgen, står en överförfriskad man och svajar fram och tillbaka med ena handen stadigt placerad mot staketet och den andra fumlandes med vad jag bara kan anta är hans manslem. Nej, jag kan redan nu lätta era bekymrade sinnen med att förtälja att han ägnade sig icke åt egenälskog utan det klassiska på-väg-hem-men-hinner-inte-vänta-så-jag-kissar-vid-hållplatsen-kisset. Med en suck går jag förbi och stegar in i kuren för att undvika kissmannen och tittar på tabellen. Så som det ligger i en överförfriskad man som kissar på hållplatsens natur kommer han efter och sätter sig på bänken. Jag står kvar vid tabellen. Inom loppet av 10 sekunder kommer så den oundvikliga tidpunken då han avancerar från att vara en okänd kissman till att bli en känd kissman. Han börjar nämligen tilltala undertecknad.
När mannen, som presenterar sig som Kenneth och sedan frågar efter mitt namn suckar och ser ledsen ut finner jag mig plötsligt vid ett vägskäl. Jag kan a) ignorera den äckliga kissmannen eller b) möta en medmänniska som uppenbarligen sträcker ut en hand. Efter en minst sagt ogivande social afton beslutar jag mig helt sonika för att slå mig ner brevid mannen och hör mig själv ställan frågan; Men Kenneth, vad är det som är fel?
Det visade sig att Kenneth var kär i en tjej och visste inte om hon var kär tillbaka. Det visade sig även att Kenneth var det bästa sociala bidraget till min kväll och att både han och jag gick otroligt mycket gladare från vårt möte. Kenneth visade mig vägen tillbaka till en tro på bandet som finns mellan alla människor och hur den ensamhet vi alla känner kan botas med ett kort samtal med en främling. Det visar sig även även mer och mer att ingen är egentligen en främling.
Tack Kenneth.
Kommentarer
Trackback
